Herr Strindberg ser bekymrad ut på omslaget till min skrivbok. Han ser nästan alltid ut så på bild. Jag är hemma från jobbet idag. Jag är sjuk. Man kan tycka att bara det faktum att ”jag” och ”jobb” förekommer i samma mening tyder på något abnormalt på gränsen till sjukligt.

Halvinvalid, liggandes i horisontalt läge med den överdimensionerade tv:n som mitt enda sällskap. Jag har saknat ZTV, eller jag kommer åtminstone att sakna nya ZTV då kanalen inte ingått i tv-utbudet hemma på Östkusten sen kanal 6 föddes och tog dess plats.

Tänk ändå vilken tur vi har som lever i modern tid, ja i alla fall vi som är sjuka. Förr i tiden fick man snällt ligga nerstoppad i kökssoffan, stirra upp i taket och vänta på Nangijala.

En tanke går ut till skorpan, det något bortglömda tillbehöret till tekoppen.

För er som missat det så var jag i Thailand för en tid sedan. I lite mindre än ett halvår drev jag runt med min ryggsäck. Redogörelser är ansträngande och återvinning ligger i tiden så här kommer en gammal resedagbok från i vintras: En annorlunda resedagbok

Jag lyssnade nyss på Ulf Lundells sommarprat från i somras. Kanske signalerar det någon form av patetisk hemlängtan. Hemlängtan har jag det är mycket riktigt men det är inte därför jag lyssnar på Lundell. Det är inte därför jag ligger ovanpå min hyrda säng med lurarna i öronen. Jag ligger här för jag har en kvalitetslängtan en längtan efter något vettigt, viktigt, något som är på riktigt.

Jag har knappt pratat med någon på fyra dagar nu. Jag har haft feber så det förklarar en del av det. Huvudet har vägt tungt och det annars hyfsade Engelspråkiga ordförrådet har stackat sig. Jag har helt enkelt inte orkar leka den sociala leken som jag annars leker ganska ofta. Do you wanna play the social game? Frågar jag ibland och bryter därmed lite motsägelsefullt mot reglerna i denna lek. En sådan direkthet är inte tillåten i den sociala leken. Det ska vara artigt och trevande att lära känna varandra, om det nu är vad man gör. Jag borde ha lärt mig reglerna vid det här laget.

På universiteten hemma i Sverige pratar folk skola. Dom pratar om föreläsare, salstentor och kurslitteratur. De utgör gemensamma referenspunkter och är en del av det trevande spelet. När man som jag istället befinner sig på resande fot förväntas man samtala om just detta istället, då det åter igen utgör gemensamma referenspunkter. Vart har du varit? Vart är du på väg? Hur länge har du rest? Och hur länge ska du resa? Man pratar om elefanter, tempel och djungelvandringar.

Om jag för en sekund låtsas att dessa saker intresserar mig inser jag direkt att jag ändå skulle lessna inom loppet av två dagar. Sociala leker var och vart annan dag, människorna du lärde känna igår är borta idag. Klonade konversationer i en oändlig cykel av trivialt skitsnack.

Nu fyller tonerna från Beatles mina lurar, ObladiOblada life goes on.

Så jag nöjer mig helt sonika med detta utlägg om konversionernas menlöshet. Imorgon kanske jag leker den sociala leken på nytt men då är det fan bäst att det väntar något bättre än elefanter och tempel i andra änden av leken.

När något blir för stort tappar man perspektivet, man försöker greppa men når inte runt. Åtta år är en lång tid beroende på hur man ser på det. Det är i alla fall nästan en tredjedel av mitt liv. År efter år återvänder vi till smutsen och leran. Vi längtar till det som för oss innebär någon slags frihet. Musiken har alltid varit sekundär det är inte därför vi åker. Vi åker för att delta i en värld som vi är med att definiera, ett verklighetens Sim City där allt från boende till underhållning och grupperingar tar sin form. Här gäller inge färdigstöpta normer. Under en vecka är vi med att bygga upp och rasera denna värld. Under en vecka upplever vi någon slags frihet.