Medmänniska

Jag blir ledsen åt människans vägnar. Olyckan är stor, utbred. Krig, svält jovisst, men även bakom de lyckligaste av fasader ser jag uppgivenhet och rädsla. Du är inte lycklig, du ljuger när du säger det. Jag ser det, kanske ser du också? Du väljer att räkna istället, ta ett rationellt avstånd och fastslå att det ser rätt bra ut, på pappret i alla fall. Du är nog lycklig, borde vara? Inget krig, ingen svält, men ändå… 

Du känns öm och skör, osäker och krävande, förtryckt och förträngd. Du är ledsen, jag också. Vi förstår nog inte varandra, du och jag.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0