Vi susar förbi prydligt placerade husrader med nyklippta gräsmattor och omslutande syrenhäckar. Världen utanför bussen rutor verkar onekligen rofylld. Inuti bussen är stämningen en helt annan. Där sorlar ofokuserade samtal. Det luktar sprit och snabbmat. Tecken på att nu har vi väl alla haft det för jävla roligt. Utanför rutan stoltserar folkhemsdrömmen än, drömmen om en egen villa, en fru, en katt, en barnkull, en misär. För vad som än händer är det ändå din alldeles egna misär, det kan ingen ta ifrån dig. Vi åker vidare, utsikten blir en annan då villorna ersätts av skog.

Realism innefattar allt för ofta att ge upp, att inse fakta. Sluta drömma, sluta driva! Inta din plats i ledet - ställ dig tålmodigt bakom han som står före. Om du stretar emot kommer det bara bli värre. Var realistisk nu, ta reson! Du kan inte gå din egen väg, ingen kan det. Vägar är och förblir ett kollektivt fenomen. Och den där stigen du hört talas om, den finns inte och även om den finns så växer den snart igen. Så fungerar världen.