Palestinasjalen har levt ett svajigt liv som på senare år har lett till en smärre identitetskris. Dess symboliska mening är numera infekterad av nihilismpopulism; lite sådär ”upp till var och en” något som jag finner lätt utvecklingsstört.




Håller min blogg på att bli nån slags ytlig modeblogg? Det är bäst jag aktar mig innan jag blir den nya blondinberra.

Kostym associerar många till studentavslutningar och affärsmöten ackompanjerad av en fånig mössa eller svart portfölj, men varför inte svida om inför torsdagsfikan?

Det var en kulturens dag, en fredag. Både Konstfack och Beckmans designskola bjöd på slutvisningar. Något som de däremot inte bjöd på var innovativ kreativitet. Jag kände mig lite som en asfaltläggare när jag gick där bland skapelserna.

Jag vill inte känna så för jag tycker att formgivning (bättre ord än design, bland annat lättare att böja) och konst är helbra ting och inte alls ett slöseri med tid.

Mitt i besvikelsen fanns dock några kreativa ljusfläckar. Att rocka loss en elbas som styr belysningen i en fiktiv studio slår Guitar Hero alla gånger.

Alla dör vi för eller senare, det är den fasta punkten som förenar människor världen över. Oavsett nation, oavsett religion så väntar döden tryggt vid mållinjen på oss alla. Slutet må vara skrivet i stjärnorna men resten är öppet, resten är upp till var och en. För varje uns av verkligheten innehåller miljontals möjligheter. Ett samtal kan handla om precis vadsomhelst, varför då välja att prata om vädret? Ett par skor kan ha vilken färg som helst, flera färger! varför då välja gråa?


Det är påfrestande att ses som extremist för att man pratar om något annat än vädret eller för att man för dagen har valt ett par röda skor. Men kanske är det extremt i kontrast till den gråa massan.

Frågan kvarstår dock; Varför varför varför valde du just det livet?

Det är jätte trevligt när saker och ting flyter; en konfliktfri tillvaro utan problem. Men som det mesta här i livet så kräver det offer, i det här fallet i form av ärlighet och engagemang.

Ska man låta relationerna i ens liv definiera sig själva eller kämpa, skälla och bråka för dom man tycker är viktiga? Själv är mitt behov av problemfria relationer rätt litet.

Mat med ambitioner någonstans bortom näringsbehovet är kul även om det ackumulerar mer disk. Och fika kan mycket väl vara meningen med livet.



Vimmelbilder och bilddagböcker, en bild säger mer än tusen ord. Risken att banalisera om än hippifiera.

Bakis på en måndag, det ligger något syndigt dekadent över det hela och det gillar jag.

Om man inte setts på sex år har man en hel del att säga varandra. Överraskande nog ungefär samma saker som man hade att säga varandra när man sist sågs. Such is the passage of time.

Jag dricker kaffe ur min nyfunna kopp som matchar min nyfunna slips. För mig är det viktigt att mina fikastunder genomsyras av ett enhetligt tema. Att min slips matchar min kopp.

Skämt åsido så tycker jag faktiskt att dom där små obetydliga valen är viktiga och meningsfulla; en formulering, en gångstil, en kopp. Jag tänker på alla muggar här i världen och inser snabbt att det inte är konstigt att vi refererar till toaletten som "muggen" istället för koppen. För vilken halvvettig människa vill dricka någonting ur en mugg?

Kontorsmuggen som fylls med blaskigt beskt kaffe gång på gång, som tillsammans med stress och själslig alienation ger upphov till magsår. Praktisk och ful, skvalpar inte över och måste inte heller fyllas på då den rymmer en ansenlig mängd.

Kaffekopp med fat sicket gissel, liten och skranglig, löjligt pimpinett. Kaffekanna måste stå nära till hands då en två tre påtårar krävs för att mätta behovet, koppen rymmer ju nästan ingenting.

Den breda tekoppen med fat rymmer visserligen en god portion te. Men risken för skvalp är överhängande så man får dricka med båda händerna och med en viss försiktighet.

Vem vill ha ett färdigtuggat liv?

Jag lekte "inte nudda sträck" och anlände en halvtimme försenad.

"God that bigamy wasn't even obvious"

Vem är det egentligen synd om? Frågar man Lars Winnerbäck är det synd om oss alla.


Det verkar ändå som det är mest synd om kvinnor och invandrare för att inte tala om invandrarkvinnor. Dom som har fina utbildningar men som tjänar för lite eller dom som inte ens fått något fint jobb trotts sin fina utbildning. Dom som städar. Men då tänker jag; är det inte synd om alla städare? Även dom som saknar en civilingenjörsexamen? Eller dom som anser att dom har ett fint jobb men inte får någon fin lön för det? Dagisfröknar och gatumusikanter, konstnärer och cafébiträden.

Jämställdhet och rättvisa baserat på nyliberalism och mansideal, kategoriskt förtryck? Självklart… frågan är bara vilken kategori…

Stackars dig och stackars mig det är en konstig värld vi lever i…

Ät en fin apelsin och vägra ha på dig bälte på bussen

”Coffee and juice knickers panties and tanks”

Jag och min vän skulle gå på krogen. Vi stod i kön till en klubb som vimlade utav folk. Trotts det var kön kort och allt verkade bra. Två killar som stod framför oss i kön blev nekade.


Sen var det vår tur att gå fram. Jag gick först. Jag tog upp legitimationen ur korthållaren och hälsade med ett bögtrevligt ”Hej”. Jag hade druckit sju öl och var kalasfull men vakten nekade inte. Istället vände han sig mot min vän och sa.


Min vän hade druckit två öl och det var ungefär då vi insåg att vi befann oss på fel sida av staden, att vi hade vandrat utanför vårat revir och snarast möjligt borde återvända till söder.

Niccokick spelade på Debaser och vi gled in utan protester från högdragna vakter. Konserten var sådär men när den var över brast alla ut i dans. Jag gillar indie Pop/Rock. De utgör subkulturella antihjältar där nördigt istället är coolt. Framförallt så gillar jag dansen. Bara i sådana här kretsar kan man studsa runt som ett ADHD-barn över dansgolvet. Bara här kan man dansa så pass töntigt som annars bara medelåldermänniskor ombord på finlandsbåtar tillåts göra. Och här är det dessutom coolt.

(Är det inte något onaturligt med människor som aldrig har haft ett One night stand.)

Vi gick på McDonalds för att vi var tvungna. Killen framför oss i kön stod och bråkade med personalen.


Det blev våran tur och jag beställde en sallad.

”Restful or mellow breakfast cereals”

Jag ser en man som snyter näsa och talar bäbispråk, som agerar klätterställning och lektant. Jag ser en man där alla spår av den traditionella maskuliniteten är borta. Här spottas inget snus och i innefickan ligger näsdukar istället för en plunta med brännvin.


Jag sitter en bit bort vid ett hörnbord och kan inte undgå att höra. Jag kan inte undgå att fascineras av detta spektakel till pappa. Jag funderar över vem han var innan han fick barn om det då existerade en person, en individ inuti detta kramgoa skal. Jag undrar om han fortfarande har sex eller om han gett upp det för att vara en god förebild. Man jag är nog mest elak.

Vart jag än vänder mig letar jag fel. Jag söker och finner brister, avvikelser och ofullkomligheter. Feta människor, slapphänta människor, dumma människor. Jag ser motsatser och kontraster som jag dömer lika snabbt. Ytliga människor, sjukt tränade människor, strängt disciplinerade framgångsrika människor. Gamla konservativa människor och nymodiga unga. Dom som skaffar familj är tragiska likväl dom som inte gör det.

Jag blir så trött säger folk, mest folk som har barn. Själv är jag mest trött på att allt måste vara bra, att allt måste vara positivt, korrekt och sunt. Jag står vid korsningen Götgatan-Folkungagatan och stirra på stenplattorna under mina fötter. ”Stockholm stad” har bytt ut en av plattorna. Bland alla dessa gråa granitplattor finns en som står ut, en platta med ett budskap.


Jag går vidare och letar efter plattan där det står ”Här träffades Julia och Algot idag är dom skiljda och deras dotter lever i ett fosterhem” men jag finner den inte.

“What else is there to do in life than be Celtic”

Fenomenet blogg har aldrig lockat mig. Ordet i sig är fult och företeelsen överhypad. Det är många som vill skriva blogg aka blogga men det är färre som vill läsa. Och dom som blir lästa är några av dom allra sämsta. Sveriges populäraste blogg likväl bloggerska heter Kenza. Kenza är en sjuttonårig tjej som utöver bloggande även arbetar som modell och som av en händelse går i samma klass som min lillebror. Många bloggar fungerar som slentrianmässiga dagböcker där frukostvanor såväl som tv-vanor redogörs i detalj.

Kenzas blogg är inget undantag hon är den slentrianmässiga bloggens prinsessa, gråbeige i färgen och totalt ointressant. Hon skriver om vilka skor hon har valt för dagen, hur det ska bli jobbigt att ha prov i skolan och att det ska bli supermysigt att äta paj med tjejerna senare på kvällen. Jag tar och citera en tjejkompis (könsrelevans okänd)


Ja, jag vill ligga med Kenza och samtidigt som jag bejakar min sexuella fantasi om detta sjuttonåriga bloggfenomen så tänker jag på min egen blogg. Why oh why…

Jag hade en Ezine för en tid sedan som dog en för tidig spädbarnsdöd. Kanske är det därför jag åter känner behovet av att fäkta pennan som vapen, som tidsfördriv och som fallossymbol…

Läs om du vill ligga.

“The attached patch patch patch is a dispatch a budget passed by the rapture”