Jag kan inte understryka hårt nog hur ointresserad jag är av att kommentera aktuella händelser, så kallade nyheter. Precis som att allt som är värt att säga redan är sagt, så är allt som är värt att kommentera det också. Då kan man tycka att jag borde stanna här och avlägsna mina fingrar från tangenterna, för genom enkel härledning kan man lätt förstå att även allt som är värt att skriva redan är skrivet. Jag skriver ändå vidare och min poäng med föregående resonemang är rent krasst: att det inte finns någon nytt i nyheter och sällan något aktuellt i aktuella händelser. Det är sorgligt att se hur masshysteri uppstår över något som har hänt i veckan medan det ständigt rådande lidandet alltjämt fortgår inför människors gäspande ointresse. Har några grisar blivit illa behandlade rasar människor som det så fint heter. Tack expressen eller aftonbladet, eller vilken sunkig kvällstidning det nu är som ligger bakom den vidgade betydelsen av ordet rasar. Förr var användningsområdet relativt sparsmakat: Höghus rasade samman. Numera kan det innebära att stora hoper av människor kollapsar i chockartad panik. Handlingsförlamade rasar dom till marken, eller? Jag vet inte. Det var ett sidospår, åter till grisarna. Helt plötsligt är det moraliskt förkastligt att köpa julskinka i år. Det faktum att grisarna hade det rätt jävligt året innan och ja, egentligen sen urminnes tider lägger ingen märke till. Det propsas inte på lagändringar eller massiva nedläggningar av dessa köttfarmsfabriker och även om några där ute känner sig både engagerade och i tiden när dom skippar julskinkan i år så är det få som kommer att vara vegetarianer längre än till nyårsafton. Det är ju så gott med grillad lamminnerfile och hummer. Det hela handlar väl mest om att vara trendig; det gäller att ha trendiga åsikter, göra trendiga val: vacinera sina barn mot svininfluensa och skippa julskinkan. Och likt alla trender kommer det hela att blåsa över på bara några veckor och folk får kassera sina kläder, åsikter och val och istället investera i nya för ingen kommer längre att minnas vad grejen egentligen var med den där svininfluensan eller dom stackars grisarna. Lev inte i det förgångna utan blicka framåt. Nya trender nya möjligheter! 

På tv leder Lennart Ekdal debatt om otrohet, det känns ju både nytt och fräscht. Tiger Woods har varit otrogen mot sin svenska fru och nu måste vi alla ta ett ordentligt snack om det här med monogami en gång för alla: Finns det något hopp för den monogama relationen? Eller är den hopplöst förlegad och dömd att misslyckas? Det verkar inte bättre. Monogamins främste försvarare är en kristdemokrat på första raden iklädd rutig skjorta och ljusa Chinos, kortklippt hår och glasögon. Vart är Bob Hansson och Emil Jensen när man behöver dom? Vart är kärlekens försvarare? Jag låter ändå Emil Jensen avrunda här då ingen säger det bättre än han gör i börjar av dikten Polygami: 

Den tid du kallar vår tid är inte min tid, min tid är en fin tid. Den tid du kallar vår tid är en kall och hård tid, en svår tid, ingen fri tid, lite av en parodi-tid. Alla dom fria valen som stjäl oss från vår fritid. Vi stressar ihjäl oss för att hinna i Tai Chi i tid. En parodi-tid och framför allt en frosser- tid, en polygami-tid men en kärleksdiet som bara drivs av girighet...

Förståelse är viktigt, så jag försöker att förstå. Förstå dom som inte tycker och tänker som jag gör, även om jag finner det svårt. Det här med politik handlar ju inte, så som många har fått för sig, om rätt och fel. Det handlar inte om vad som är bäst för Sverige, världen eller din hemkommun. Det handlar heller inte om vad som fungerar eller vad som är mest effektivt. Det här har många svårt att förstå. För om det var så enkelt att det fanns rätt och fel när det kom till politik och ideologi vore det ju skönt, men det finns det inte, det är inte så enkelt. Istället handlar det helt och hållet om smak och tycke. Det finns ingen koncensus gällande vad vi ska uppnå eller hur vi ska göra det. Men människor vill ha koncensus, entydighet och gemenskap. Ett enat Sverige under samma flagga, nog vore det väl trevligt om vi alla tyckte samma sak? 

Många verkar tro att politik är likt matematik när det snarare liknar sexualitet. Dom flesta av oss vet vad vi tänder på och med vem vi vill gå till sängs, eller in i en buske med för den delen. Saken är den att vuxna människor knullar bäst dom vill och nog kan det förändras över åren, någon blir bi, en annan går över till någon form av polygamiskt leverne samtidigt som en tredje läger ner det här med sex helt och hållet. Det hela är egentligen ganska ointressant, men värt att pointera är att oavsett hur man väljer att definiera eller utöva sin sexualitet så är det få som låter sig övertygas om att något skulle vara rätt eller fel, bäst eller det mest effektiva. Jag inser här att min liknelse sviker mig då världen är full av sådana påbud, från sexspalter och orgasmskolor till homofobi och censur, men jag väljer ändå att föra mina tankegångar vidare. För av någon outgrundlig anledning låter inte: ”Det måste bli hårdare tag i skolan, det är det enda rätta” lika tokigt som: ”Alla måste suga kuk, det är det enda rätta”. Jag önskar att människor kunde förstå, att vi måste acceptera att våra preferenser går isär för det kommer dom att fortsätta göra. Det finns inte någon entydig gemenskap, men kanske kan vi leva sida vid sida ändå. 

När jag ändå sitter här och försöker förstå, så finns det väl ingen anledning att sluta. Jag ska ge mig i kast med att försöka förstå mig på den art som utgör högermänniskan. En konstig varelse vid blotta anblicken, men kanske är den inte så besynnerlig ändå. Rent krasst kan man dela in högermänniskan i två kategorier, men då jag inte vill framstå som onyanserad så utökar jag det till tre. Den första kategorin består av onda människor, dom som dyrkar pengar och framgång och som inte är rädda för att trampa på andra för att nå dit dom vill. Huvudlinjen är sådan att man inte ska skämmas för att man vill ha det bra även om det sker på andras bekostnad. Den andra kategorin består av dumma människor. Vårdbiträden och vaktmästare som låtit sig itutas att det existerar något sådant som dom ”Nya Moderaterna” och att lite hårdare tag nog alltid är bra, även om dom inte riktigt är på det klara med varför det skulle vara så. Den tredje kategorin är egentligen någon slags blandning av dom två första. Här ryms människor som likt papegojor upprepar samma nyliberala sanningar om precis vadsomhelst. Man väljer själv vad man vill bli, vart man vill bo osv. Kommer man inte in på sin utbildning har man inte pluggat hårt nog och kan man inte försörja sig på sin konst får man marknadsanpassa sig. Har man inte rätt till pension, vård eller bidrag får man skylla sig själv och anpassa sig. Vilka omständigheter som än råder ska man bara anpassa sig, vi lever i den bästa av världar och är man missnöjd? Ja, då får man inte helt överraskande skylla sig själv och anpassa sig. Jag accepterar motvilligt att denna art rör sig i samma ekosystem som jag själv gör och på något sätt måste vi lära oss att samexistera. Jag försöker förstå samtidigt som ”ni” måste försöka förstå att jag inte kommer att gå över till eran sida, jag kommer inte att inse att den nyliberala vägen är den enda rätta, den enda som fungerar. Jag säger inte att det inte är sant för det handlar inte om sanningar, det finns ingen sanning i detta. Det handlar om åsikter och värderingar, om hur man vill att världen ska se ut och när allt kommer omkring är det mer trolligt att jag kommer fram till att suga kuk är det enda rätta för mig, än att nyliberalism är det.  

Det händer att saker här i livet blir accentuerade av olika anledningar och det är inte alla gånger det är önskvärt. Det kan hända att du inte blir ombed att visa legitimation på systemet och genast känner dig en smula gammal. Kanske hamnar du i en svacka eller smärre kris som för tankarna till ordspråk som: I nöden prövas vännen. Om du blir sjuk kanske du inser att livskvaliteten en dag kommer att sina, kanske tidigare än du trodde och att du förr eller senare faktiskt ska dö.

Det som kanske accentuerar saker för dom allra flesta är högtidsdagar. Julen accentuerar familjeförhållandena, är du en del av en gemytlig harmoni eller en försupen tragedi?

Alla hjärtans dag visar om du är älskad eller inte, av hur många och på vilket sätt. Är du den som aldrig fick någon ros i skolan? Eller den som gick hem med en hel bukett.

Födelsedagar är den egna personens ofrivilliga högtidsdag. Din dag, då du accentueras. Förhoppningsvis är du en lyckad person, värd att firas.

Obligatoriska högtidsdagar och firanden är tveksama på många sätt. När Sverige vinner VM-guld i ishockey eller tar brons i fotbolls-VM ska hela svenska folket fira. Vi badar i fontäner och landslaget möter den jublande folkmassans hyllningar på en bestämd plats. Men tänk om det var obligatoriskt att fira varje VM oavsett hur ”Sverige” presterar? Tänk om landslaget var tvunget att bemöta massorna besvikna sorlande, tvingas stå där inför dom som i sin tur tvingats dit.

Ps

Per-Olle fyller år

Kanske vore det ändå roligt tänker han där han sitter vid bordet. Samma bord som han suttit vid så många gånger förr. Kanske vore det roligt. Man fyller ju bara 50 en gång, aldrig två, aldrig igen. Att då sitta ensam vid sitt köksbord kändes just denna kväll, väl torftigt. Han kunde ju ringa någon kompis från förr, föreslå att dem kunde äta middag eller så. Bengt eller Hans kunde han ringa. Först skulle dem nog finna det aningen konstigt att han utan vidare ringer efter så många år, men då skulle han bara upplysa dem om att det just idag är hans 50 årsdag och då skulle dem säkert förstå. Han sitter kvar vid köksbordet, lyfter varken benen eller luren. Han väntar på något, väntar på att tiden ska gå, att klockan ska slå tolv så att denna 50-årsdag ska gå över till en helt vanligt dag. En helt vanlig dag då det inte är torftigt att sitta vid sitt köksbord, det gör ju var och var annan människa. En helt vanlig dag sitter de flesta vid sitt köksbord.


Ds skriver man inte. Det är ett svenskt påfund och ingen vet egentligen vad det betyder.