[FÅNE:TISK]
Ibland, eller ganska ofta förundras jag över orden som sjunger ut ur min mun. Vad betyder dom egentligen? Ofta använder jag ord som jag för en sekund betvivlar att jag bemästrar fullt ut, om ens alls. Det finns ett filosofiskt experiment som går ut på att upprepa ett ord etthundra gånger, vilket som helst och vips så har ordet tappat all mening. Själv har jag inte prövat men ibland uppstår denna filosofiska overklighet av sig själv då man börjar fundera över orden. Varför heter det V E G E T A B I L I E R. Man börjar ljuda och försöker förstå rent fonetiskt.
Men det är kul med ord, för det mesta. I högstadiet blev jag mobbad för att jag använde ordet Karamell, hård godis heter det ju…
[S”Y:-MASJ`I:N]
Men det är kul med ord, för det mesta. I högstadiet blev jag mobbad för att jag använde ordet Karamell, hård godis heter det ju…
[S”Y:-MASJ`I:N]
Kärlek är större än bilar
- Du är en sån där kärlekskille va?
Så sa en tjej till mig en gång. Vi kände egentligen inte varandra men vi gick i samma klass. När vi några veckor senare hamnade i samma skrivgrupp sa hon så igen, efter att hon läst en av mina texter.
- Mja jag sa ju det, kärlekskille.
Kärlekskille? Vad menade hon med det. Kanske är det sånt tjejer säger när dom vill ligga? Då börjar dom prata om kärlek, så måste det vara. Kärlekskille, vad fånigt...
Så sa en tjej till mig en gång. Vi kände egentligen inte varandra men vi gick i samma klass. När vi några veckor senare hamnade i samma skrivgrupp sa hon så igen, efter att hon läst en av mina texter.
- Mja jag sa ju det, kärlekskille.
Kärlekskille? Vad menade hon med det. Kanske är det sånt tjejer säger när dom vill ligga? Då börjar dom prata om kärlek, så måste det vara. Kärlekskille, vad fånigt...
REAlisation
Människorna där uppe, där uppe på scenen talar om verkliga saker. Fiktivt skapat jovisst, en mänsklig uppdiktning - inte verkligt nej, men samtidigt verkligare än något jag tidigare upplevt.
& jag gäckas av frågan: Hur kommer det sig att vi i det verkliga livet inte säger något verkligt, något av värde?
Stairway to Heaven
- Vart leder den där stegen?
- Vilken stege?
- Den där uppe, den i skyn?
- Jasså den stegen, den är inte till för såna som oss.
- Vilka är den till för då?
- Den är till för dom som ska upp.
- Upp vart då?
- Upp bland skyarna, till en annan värld helt enkelt.
- En bättre värld?
- Ja, det vill jag nog hoppas att den är.
- Varför stannar vi här då, du och jag?
- För att vi hoppas på en bättre värld även här.
- Vilken stege?
- Den där uppe, den i skyn?
- Jasså den stegen, den är inte till för såna som oss.
- Vilka är den till för då?
- Den är till för dom som ska upp.
- Upp vart då?
- Upp bland skyarna, till en annan värld helt enkelt.
- En bättre värld?
- Ja, det vill jag nog hoppas att den är.
- Varför stannar vi här då, du och jag?
- För att vi hoppas på en bättre värld även här.
Med bussen från stan
Bussens motor mullrar och sprider lätta vibrationer runt om i karossen då vi far fram genom det snötäckta svenska vinterlandskapet. Vilka är då vi? Jag och mina åtta medresenärer? Bussen gör ett ovanligt glest intryck idag, dom flesta sittplatser är tomma. Trotts att vi är en skral skara som är på väg mot Stockholm så vet jag inte vilka dom andra är eller vart dom egentligen är på väg och det samma gäller kanske mig. Men jag är nyfiken. Ja inte på dom andra, jag skiter väl i dom, dessa menlösa vaxdockor som tillfälligt ockuperar min verklighet. Men jag är intresserad av vem jag är och vart jag är på väg och hur dessa företeelser hänger samman då ett statiskt ”jag” egentligen inte existerar.
Då passar det ju bra att jag är mer eller mindre beroende av förändring, även om det skulle vara till det sämre. Stagnation ger mig klåda och jag kan bara hoppas att denna livshållning inte leder till att jag en dag sätter eld på min egen lägenhet av tristess, bara för att något nytt ska hända.
Men jag vill utforska livets vinklar och vrår, kika i dammiga hörn, titta vad som döljer sig längst in under den smutsiga soffan och tja, kanske sätta eld på min egen lägenhet bara för att se vad som händer.
Jag nöjer mig inte med ofullständiga svar eller bekväma förhållningssätt. Du som proklamerar Måsten och Självklarheter kommer inte att bli trodd, inte av mig i alla fall. Inte heller du som istället säger Stop! Och uppmanar till Censur.
Då passar det ju bra att jag är mer eller mindre beroende av förändring, även om det skulle vara till det sämre. Stagnation ger mig klåda och jag kan bara hoppas att denna livshållning inte leder till att jag en dag sätter eld på min egen lägenhet av tristess, bara för att något nytt ska hända.
Men jag vill utforska livets vinklar och vrår, kika i dammiga hörn, titta vad som döljer sig längst in under den smutsiga soffan och tja, kanske sätta eld på min egen lägenhet bara för att se vad som händer.
Jag nöjer mig inte med ofullständiga svar eller bekväma förhållningssätt. Du som proklamerar Måsten och Självklarheter kommer inte att bli trodd, inte av mig i alla fall. Inte heller du som istället säger Stop! Och uppmanar till Censur.
Godis är också frukt!
In your face Bamse!
Ropen skalla "uppfriskande frukttuggisar" åt alla!
Wine Rocks!
Vin, elixir för mina tankar...
Vi lever i den bästa av världar och ändå finns här margarin?
Ibland förundras man över världen.
Folk förundras T.ex. än idag över hur det tyska folket, ja inte bara det tyska folket utan hur miljontals människor världen över kunde ställa sig bakom Hitler och Nazismen?
Denna förundran förundrar mig.
Men jag antar att det är lätt att vara efterklok eller kanske t.o.m. självgod.
För hur kunde det tyska folket låta sig luras? Hur kunde dom vara så dumma?
Hur kunde folk här i Sverige tro att homosexualitet var en sjukdom fram till 1979? Eller att det var rätt och riktigt att tvångssterilisera människor fram till 1976?
Hur kunde vi tro att världen skulle gå under, eller att kaos skulle utbryta i och med millennieskiftet?
I efterhand är det lätt att peka finger och känna sig överlägsen, efter att trettio, femtio eller etthundra år har passerat.
Men oavsett vart i historien vi riktar våra pekfingrar och fördömer våra trögtänkta föregångare får vi inte glömma varför dom trodde det dom trodde och tyckte det dom tyckte?
Dom gjorde det för att det var någon som sagt åt dom att var så det var, att det var så man skulle tycka, någon med makt, kanske hans majestät konungen själv eller das Fuhre.
Folk förundras T.ex. än idag över hur det tyska folket, ja inte bara det tyska folket utan hur miljontals människor världen över kunde ställa sig bakom Hitler och Nazismen?
Denna förundran förundrar mig.
Men jag antar att det är lätt att vara efterklok eller kanske t.o.m. självgod.
För hur kunde det tyska folket låta sig luras? Hur kunde dom vara så dumma?
Hur kunde folk här i Sverige tro att homosexualitet var en sjukdom fram till 1979? Eller att det var rätt och riktigt att tvångssterilisera människor fram till 1976?
Hur kunde vi tro att världen skulle gå under, eller att kaos skulle utbryta i och med millennieskiftet?
I efterhand är det lätt att peka finger och känna sig överlägsen, efter att trettio, femtio eller etthundra år har passerat.
Men oavsett vart i historien vi riktar våra pekfingrar och fördömer våra trögtänkta föregångare får vi inte glömma varför dom trodde det dom trodde och tyckte det dom tyckte?
Dom gjorde det för att det var någon som sagt åt dom att var så det var, att det var så man skulle tycka, någon med makt, kanske hans majestät konungen själv eller das Fuhre.
Så vad kan vi lära oss av historien?
Om det var den tidens osaningar, vilka är då våra?
Hur kan vi låta oss luras? Hur kan vi vara så dumma? Då som nu som alltid, efterkloka och självgoda.
Den obehagliga tanken slår mig. Hade det här varit Tyskland 1940 hade många jag känner idag varit nazister och dom hade alla ätit margarin.
