Man kan inte äga en annan människa – man kan verkligen inte det, men kanske är det ändå lönt att försöka? Nej, det är en styggelse. Kärleken är fri, ingen valuta man kan handla med, inget sparkonto som ger garanterad avkastning. Den dyker upp när den bäst behagar och man får vara tacksam för den tid man får tillbringa i dess närhet. Kärleken är ombytlig, opålitlig, nyckfull - den kan när som helst byta skepnad eller försvinna helt. Vi vet detta. När det kommer till kärlek råder någon form av kollektiv acceptans för de andliga premisser som dom visa menar att hela vår existens vilar på. Vare sig det blåser en lyckosam bris eller en isande motvind så är det enda vi kan göra att acceptera. Universums flöde rår sig ingen på. Vad som än händer så händer det av en anledning. Så vi ska vara tacksamma, men det är vi såklart inte. Istället försöker vi kontrollera allt – liv som död, vi skapar våra egna vindar som skall blåsa i den riktning vi för stunden eftersträvar. Men när det kommer till kärleken, då har vi som sagt förstått – att den inte går att kontrollera, att den kommer och går som den bäst behagar, men kanske är det ändå lönt att försöka? 

Jag har fått tillbaka mitt ord. För en tid sedan slets det ur mina händer. Kanske var det menat så. Men nu när jag fått det åter bekymrar jag mig inte om ”varför” eller vad som var menat att vara. Jag njuter av pennans mjuka flöde och av formuleringar som utan ansträngning tar sin form. Ordet är fritt, ordet är mitt. Kanske är ordet inte detsamma – jag är det inte. Men vi flödar tillsammans. Nog är det väl det som räknas.  

Ålder är en dömande siffra. En fotboja som fängslar människor i ett kollektivt perspektiv om vad som är rätt eller fel för en viss ålderskategori: 5åringar leker i sandlådand tillsammans med andra, medan 50åringar lever ensamma tillsammans med en bag in box.