Man kan inte äga en annan människa – man kan verkligen inte det, men kanske är det ändå lönt att försöka? Nej, det är en styggelse. Kärleken är fri, ingen valuta man kan handla med, inget sparkonto som ger garanterad avkastning. Den dyker upp när den bäst behagar och man får vara tacksam för den tid man får tillbringa i dess närhet. Kärleken är ombytlig, opålitlig, nyckfull - den kan när som helst byta skepnad eller försvinna helt. Vi vet detta. När det kommer till kärlek råder någon form av kollektiv acceptans för de andliga premisser som dom visa menar att hela vår existens vilar på. Vare sig det blåser en lyckosam bris eller en isande motvind så är det enda vi kan göra att acceptera. Universums flöde rår sig ingen på. Vad som än händer så händer det av en anledning. Så vi ska vara tacksamma, men det är vi såklart inte. Istället försöker vi kontrollera allt – liv som död, vi skapar våra egna vindar som skall blåsa i den riktning vi för stunden eftersträvar. Men när det kommer till kärleken, då har vi som sagt förstått – att den inte går att kontrollera, att den kommer och går som den bäst behagar, men kanske är det ändå lönt att försöka?