Jag blir ledsen åt människans vägnar. Olyckan är stor, utbred. Krig, svält jovisst, men även bakom de lyckligaste av fasader ser jag uppgivenhet och rädsla. Du är inte lycklig, du ljuger när du säger det. Jag ser det, kanske ser du också? Du väljer att räkna istället, ta ett rationellt avstånd och fastslå att det ser rätt bra ut, på pappret i alla fall. Du är nog lycklig, borde vara? Inget krig, ingen svält, men ändå… 

Du känns öm och skör, osäker och krävande, förtryckt och förträngd. Du är ledsen, jag också. Vi förstår nog inte varandra, du och jag.  

De två männen som går på bussen är härjade och slitna av hårt leverne. Deras hygien och sociala framtoning är frånstötande. Människorna runt omkring rygg undan, tittar lite nervöst, dömande. Männen bryter mot den sociala kodexen. Något som dom flesta finner både skrämmande och förkastligt. Själv sitter jag tre sätten framför ovannämnda avvikare. Jag är den enda på bussen som inte reagerar när en av dem ryter:

Orden flödar fint, i ordning. Alla har sin plats och nästintill inget av dom avviker. Kanske är det just det som är felet, att dom inte avviker. När alla ord har sin givna plats i meningsföljden uppstår få om några överraskningar. Det blir trist och redan i första stycket kan man ana hur det avslutande stycket kommer att te sig. Men jag är ingen poet, jag kan inte kasta om orden i ett kontrollerat kaos som både överraskar och känns meningsfullt. Mina ord har snarare en tendens att falla in i ledet och tillsammans bilda en gemytlig saga i klassisk stil. Jag kanske är för ordinär. När jag var i norra Thailand träffade jag en aspirerande författare som också drev runt i staden iförd ryggsäck. Vi pratade lite om skrivande och han sa att ”Ibland tänker jag att det jag skriver är skit och att jag förtjänar ett vanligt jävla jobb”. Ja, ibland känns det så, som att mina ord är skit och att jag istället förtjänar att gjuta brofästen resten av livet.  

Man lovar sig själv bättring, att allt ska bli annorlunda. Det är lätt att lova saker, ge löften som inte ska infrias fören i en avlägsen framtid. En framtid som man inte med säkerhet vet om den kommer överhuvudtaget. Så man lovar, fastän man vet att det inte kommer bli så som man har sagt. Motsatsen i form av ett mer ärligt eller åtminstone mer troligt scenario är allt för grådaskigt för att ens ha i åtanke. Nejdå allt kommer att bli så bra, allting kommer att bli annorlunda. Ni ska få se, vänta bara. 2009 skal blive det bedste året i midt liv! 

Det var något med den där blicken. Något som jag inte kunde placera. Att ögon och blickar är viktiga vet vi alla men på vilket sätt, ja det är helt enkelt svårare att förstå. Jag gick Götagatan ner och sparkade förstrött bland löven som täckte marken borta vid Medborgarplatsen. Hösten hade ännu inte gjort sitt intåg utan sensommaren höll fortfarande ett fast tag om tillvaron. Solen flackade bakom trädkronorna, det var T-shirt väder. Vi skulle ses i SoFo kvarteren på något av dom fik jag besökte dagligen. Jag funderade över om detta kanske var ett misstag. Vad skulle hända om träffen gick dåligt? Om hon istället fattade tycke för något av mina fik, någon av mina platser i livet. Det krävs ingen matematiker för at räkna ut att det finns betydligt fler vettiga tjejer i den här staden än det finns caféer.