Lidande kan te sig som något mänskligheten ständigt kämpar mot, samtidigt som motsatsen gör sig påmind, då vi älskar att gotta oss i just lidande. Jag kan dra det så långt att vi inte kan leva utan lidande. Andras förstås. Som en smädande kontrast till vår egen lycka, alternativt som en tröstande bekräftelse på att åtminstone någon där ute har det sämre. Men vi lider ju åtminstone med de lidande, är det inte så? Är det inte det som är det viktiga. Att vi fyller våra liv till bredden med andra människors lidande. Att vi läser om det, tittar på det, på avstånd. Att vi fascineras och engageras. Det finns bara en hake. Lidandet måste vara av rätt sort, det duger inte med vadsomhelst. Det måste ha en påfallande grovhet. Inget vardagligt trivialt lidande, det gör oss bara påminda om vårat eget. Nej, det ska vara lidande av en annan kaliber, högkulturellt lidande. Lidande som följer den klassiska dramaturgiska modellen. Små svarta svältande barn, ensamma vanvårdade åldringar eller kanske en tonårstjej som överlevt ett misslyckat självmordsförsök. Jag stannar där, innan bilderna går över till ledsna kattungar som fått en träflisa i tassen. Men är ditt lidande av rätt sort kan du kapitalisera på det: Du kan turnera med ditt lidande, ställa ut ditt lidande, du kan stoppa ditt lidande i andra människors bokhyllor. Det vill säga om ditt lidande är av rätt sort? 

Inte det där tysta pinsamma lidandet som du och jag går och bär på. Nej inte det, dölj det, göm det så att ingen ser. Men om ditt lidande är värdigt att visas upp för massorna så för all del lid, lid som du aldrig gjort något annat och du kommer att bli belönad.