Orden flödar fint, i ordning. Alla har sin plats och nästintill inget av dom avviker. Kanske är det just det som är felet, att dom inte avviker. När alla ord har sin givna plats i meningsföljden uppstår få om några överraskningar. Det blir trist och redan i första stycket kan man ana hur det avslutande stycket kommer att te sig. Men jag är ingen poet, jag kan inte kasta om orden i ett kontrollerat kaos som både överraskar och känns meningsfullt. Mina ord har snarare en tendens att falla in i ledet och tillsammans bilda en gemytlig saga i klassisk stil. Jag kanske är för ordinär. När jag var i norra Thailand träffade jag en aspirerande författare som också drev runt i staden iförd ryggsäck. Vi pratade lite om skrivande och han sa att ”Ibland tänker jag att det jag skriver är skit och att jag förtjänar ett vanligt jävla jobb”. Ja, ibland känns det så, som att mina ord är skit och att jag istället förtjänar att gjuta brofästen resten av livet.