Jag och min vän skulle gå på krogen. Vi stod i kön till en klubb som vimlade utav folk. Trotts det var kön kort och allt verkade bra. Två killar som stod framför oss i kön blev nekade.


Sen var det vår tur att gå fram. Jag gick först. Jag tog upp legitimationen ur korthållaren och hälsade med ett bögtrevligt ”Hej”. Jag hade druckit sju öl och var kalasfull men vakten nekade inte. Istället vände han sig mot min vän och sa.


Min vän hade druckit två öl och det var ungefär då vi insåg att vi befann oss på fel sida av staden, att vi hade vandrat utanför vårat revir och snarast möjligt borde återvända till söder.

Niccokick spelade på Debaser och vi gled in utan protester från högdragna vakter. Konserten var sådär men när den var över brast alla ut i dans. Jag gillar indie Pop/Rock. De utgör subkulturella antihjältar där nördigt istället är coolt. Framförallt så gillar jag dansen. Bara i sådana här kretsar kan man studsa runt som ett ADHD-barn över dansgolvet. Bara här kan man dansa så pass töntigt som annars bara medelåldermänniskor ombord på finlandsbåtar tillåts göra. Och här är det dessutom coolt.

(Är det inte något onaturligt med människor som aldrig har haft ett One night stand.)

Vi gick på McDonalds för att vi var tvungna. Killen framför oss i kön stod och bråkade med personalen.


Det blev våran tur och jag beställde en sallad.

”Restful or mellow breakfast cereals”