När en människa inte kan se bortom sitt begränsade perspektiv så blir jag rädd. För mig är människan gränslös, om hon istället identifierar sig med sina begränsningar är hon något annat. Då liknar hon mer ett djur än en människa, fylld av instinkter, fylld av begränsningar. Om du stryker henne medhårs så spinner hon, men om du pressar henne så fräser hon och om du tränger in henne i ett hörn så klöser hon dig. Hon vet inte vad ovillkorlig kärlek innebär eftersom hennes värld är baserad på begränsningar. Hon känner inget bortom denna värld. Dömd till att älska eller hata beroende på omständigheterna. Dömd till att reagera, aldrig välja. Dömd till fångenskap.

Det händer att man träffar en vän, en person, en människa som ändå fyller en plats, någon slags funktion i ens liv. Det händer ett man träffas för en fika och oftast är det trevligt, kanske t.o.m. givande. Saken är den att om man träffas oftare än en gång i halvåret så har man sällan något nytt eller intressant att säga varandra. ”Hörde du att jag och Karin gjorde slut?” Jo, det har jag hört, du sa det för tre månader sedan. Tanken kommer snabbt, tränger sig på. Lever man ett, vad dom flesta ändå skulle kalla för ett lagom långt liv, på si sådär en åttio år så kommer man inte vara med om mer än ungefär 160 intressanta händelser. 160 händelse som är värda att berätta när man träffar en vän, en person, en människa som ändå fyller en plats, någons slags funktion i ens liv.

Man är den man är och någonstans måste det ändå vara okej. Jag har pretentioner när det kommer till relationer. Jag kan inte låta saker vara, slappna av, glida med och lite lagom slapphänt vänta och se vad som händer. För mig är relationer viktiga. Stört av allt är ändå kärleken. Samtidigt finns det inget mer pretentiöst än att ha en romantisk relation och med det menar jag rent krasst när man säger: Det här är min tjej, min partner, min fru eller kanske livskamrat. Sambo är ett så urbota ruttet ord så det kan gott vara. Dom flesta av oss gillar inte när människor är pretentiösa, när man vill något. Säger man att man ska måla en tavla, skriva en bok eller bli psykolog möts man av motstånd. Det slås omedelbart håll på ens pretentioner med bister kritik. Måla en tavla? Skriva en bok? Hur ska det gå till? Och vet du hur svårt det är att komma in på psykologprogrammet? Ja, sen ska man ju ha ett jävligt stabilt psyke också. Att på fullt allvar mena att man vill eller redan har skaffat sig en romantisk relation tycker nog dom allra flesta ändå är det mest pretentiösa. Det kommer ju aldrig att fungera, inte en chans. Och eftersom det är så på förhand dömt att misslyckats är det heller inte okej att lägga ner för mycket tid eller engagemang i en relation. Den får lixom inte ta för mycket plats. Det får absolut inte bli så att andra viktiga områden i ens liv blir lidande på grund av relationen. Dina vänner, din karriär, din personliga utveckling, din fritid eller dina hobbyer. Det här är ingen jävla saga, var realistisk nu. Men jag vill inte vara realistisk och någonstans måste det ändå vara okej.

Där ligger dom, tätt inpå varandra. Ett förälskat par ovan på en blå filt, nedstoppade under ett täcke. En scen som annars bara utspelar sig i det privata rummet spelas nu upp för offentligheten mitt i Vitabergsparken. Så nära, så kära. Deras läppar skiljs bara åt av någon centimeter. Dom byter andetag med varandra, andas samma luft. Två cyklar står bredvid filten, skorna har dom sparkat av sig så att tårna får leka fritt i gräset. Den salighet som deras ansikten vittnar om är fullkomlig. Avundsjukan bubblar inom mig. Jag vill också ligga där under täcket, känna - lyckan, närheten och kärleken. Men det är inte läge för en Ménage à trois. Jag äger inte tillträde till deras värld, ingen gör det. Det är ett universum menat för två. Så jag går vidare och fyller istället mitt hjärta med sång, teater och skratt.

Min Internetuppkoppling har driftstopp pga av service. Det får mig att fundera på om inte även jag borde ta ett driftstopp, gå igenom mig själv och se till att allt står rätt till, så att jag även i framtiden kan fungera felfritt. Men i likhet med min Internetuppkoppling har jag egentligen aldrig fungerat felfritt. Det uppstår ständigt problem utan uppenbar anledning och ibland lägger jag av helt, där är vi lika – jag och Internetuppkopplingen. 

Vad är det för värld där man inte kan unna sig själv eller någon annan ett driftstopp? Människor förargas över att infrastrukturen inte flyter som den ska pga av den överraskande vinterkylan. För även om många av oss kanske hoppades på att klimatförändringarna en gång för alla skulle välsigna Sverige med ett mer medelhavsliknande klimat så är vintern här, ovälkommen, men alltjämt här.

För någon vecka sedan satt jag fast på tåget fem minuter från Stockholms central i över en timme. Jag och dom andra tågresenärerna blev informerade om att det skett en olycka och att räddningstjänsten var på plats. Det dröjde inte länge innan vi började skruva på oss inne i vagnen. Frustrationen spred sig och några ville ta sig av tåget för att istället åka taxi. Det fick dom emellertid inte, något som spädde på irritationen. Vi brydde oss inte om olyckan, inte om det faktum att någon kanske låg för döden längre fram på spåret. Våra liv och vår planering hade störts av ett driftstopp, det var allt vi brydde oss om. 

Här sitter jag nu på inget sätt visare, istället frustrerad, irriterad över att Internet inte fungerar ”som det ska”. Jag vill ladda ner första avsnittet av den sista säsongen av Lost. Jag vill svara på mail och när det här blogginlägget nu lyder mot sitt slut så vill jag även kunna publicera det. 

Jag blir faktiskt förbannad - varför kan inget få vara fint? Varför ska man behöva känns sig som en naiv idiot bara för att man inte låtit cynismen infektera alla delar av sitt liv? 

Varför är det ingen som säger: Du kanske bara inbillar dig att du inte älskar honom/henne. Du kanske bara tror att du behöver utrymme, omväxling, ligga med någon ny. 

Men det är visst bara kärleken som är inbillning. Du inbillar dig att du är kär, att det är rätt, men egentligen är du bara rädd för att vara ensam. 

För det är i det eviga egocentriska sensationsökandet som alla svar och sanningar finns. Så om din nuvarande relation inte känns som en mix av heroin och kokain är det definitivt något som är fel. 

Men det som jag påstår är fel är: Att vi ser på romantiska relationer som bilar, kanske behöver du ändå en ny? En bättre, rymligare, snabbare eller bara en i en annan färg?  

I en värld utan mening finns det inget vi så desperat söker efter som just mening. Så har det kanske alltid varit: Människor har spått i teblad, sökt svar bland stjärnorna eller rådfrågat den man som sägs bo bland molnen. Men det är skillnad på tillgång och efterfrågan. Det är lätt att dyrka falska gudar då man söker mening i det meningslösa. 

Utav en slump, om nu något sådant existerar så tog jag ner en bok ur bokhyllan som jag inte öppnat på ett bra tag. Det händer att jag ibland använda mig av gamla tågbiljetter som bokmärken och i denna bok låg en sådan kvar. Jag kom visst inte längre än till sidan 42, den 8 januari 2005 då jag åkte från Stockholm till Gävle. Kanske var det en slump, om nu något sådan existerar: att det var exakt fem år sedan jag stängde igen boken med biljetten vilandes mellan sidorna 42-43 för att idag åter öppna den. Idag är det den 8 januari 2010. Det är en kall dag, en dag då man gärna stannar inomhus djupt försjunken i en bok, men jag ska ut i kylan, så boken får snällt vänta där i bokhyllan tills jag åter råkar på den, kanske utav en slump.

Jag kan inte understryka hårt nog hur ointresserad jag är av att kommentera aktuella händelser, så kallade nyheter. Precis som att allt som är värt att säga redan är sagt, så är allt som är värt att kommentera det också. Då kan man tycka att jag borde stanna här och avlägsna mina fingrar från tangenterna, för genom enkel härledning kan man lätt förstå att även allt som är värt att skriva redan är skrivet. Jag skriver ändå vidare och min poäng med föregående resonemang är rent krasst: att det inte finns någon nytt i nyheter och sällan något aktuellt i aktuella händelser. Det är sorgligt att se hur masshysteri uppstår över något som har hänt i veckan medan det ständigt rådande lidandet alltjämt fortgår inför människors gäspande ointresse. Har några grisar blivit illa behandlade rasar människor som det så fint heter. Tack expressen eller aftonbladet, eller vilken sunkig kvällstidning det nu är som ligger bakom den vidgade betydelsen av ordet rasar. Förr var användningsområdet relativt sparsmakat: Höghus rasade samman. Numera kan det innebära att stora hoper av människor kollapsar i chockartad panik. Handlingsförlamade rasar dom till marken, eller? Jag vet inte. Det var ett sidospår, åter till grisarna. Helt plötsligt är det moraliskt förkastligt att köpa julskinka i år. Det faktum att grisarna hade det rätt jävligt året innan och ja, egentligen sen urminnes tider lägger ingen märke till. Det propsas inte på lagändringar eller massiva nedläggningar av dessa köttfarmsfabriker och även om några där ute känner sig både engagerade och i tiden när dom skippar julskinkan i år så är det få som kommer att vara vegetarianer längre än till nyårsafton. Det är ju så gott med grillad lamminnerfile och hummer. Det hela handlar väl mest om att vara trendig; det gäller att ha trendiga åsikter, göra trendiga val: vacinera sina barn mot svininfluensa och skippa julskinkan. Och likt alla trender kommer det hela att blåsa över på bara några veckor och folk får kassera sina kläder, åsikter och val och istället investera i nya för ingen kommer längre att minnas vad grejen egentligen var med den där svininfluensan eller dom stackars grisarna. Lev inte i det förgångna utan blicka framåt. Nya trender nya möjligheter! 

På tv leder Lennart Ekdal debatt om otrohet, det känns ju både nytt och fräscht. Tiger Woods har varit otrogen mot sin svenska fru och nu måste vi alla ta ett ordentligt snack om det här med monogami en gång för alla: Finns det något hopp för den monogama relationen? Eller är den hopplöst förlegad och dömd att misslyckas? Det verkar inte bättre. Monogamins främste försvarare är en kristdemokrat på första raden iklädd rutig skjorta och ljusa Chinos, kortklippt hår och glasögon. Vart är Bob Hansson och Emil Jensen när man behöver dom? Vart är kärlekens försvarare? Jag låter ändå Emil Jensen avrunda här då ingen säger det bättre än han gör i börjar av dikten Polygami: 

Den tid du kallar vår tid är inte min tid, min tid är en fin tid. Den tid du kallar vår tid är en kall och hård tid, en svår tid, ingen fri tid, lite av en parodi-tid. Alla dom fria valen som stjäl oss från vår fritid. Vi stressar ihjäl oss för att hinna i Tai Chi i tid. En parodi-tid och framför allt en frosser- tid, en polygami-tid men en kärleksdiet som bara drivs av girighet...

Förståelse är viktigt, så jag försöker att förstå. Förstå dom som inte tycker och tänker som jag gör, även om jag finner det svårt. Det här med politik handlar ju inte, så som många har fått för sig, om rätt och fel. Det handlar inte om vad som är bäst för Sverige, världen eller din hemkommun. Det handlar heller inte om vad som fungerar eller vad som är mest effektivt. Det här har många svårt att förstå. För om det var så enkelt att det fanns rätt och fel när det kom till politik och ideologi vore det ju skönt, men det finns det inte, det är inte så enkelt. Istället handlar det helt och hållet om smak och tycke. Det finns ingen koncensus gällande vad vi ska uppnå eller hur vi ska göra det. Men människor vill ha koncensus, entydighet och gemenskap. Ett enat Sverige under samma flagga, nog vore det väl trevligt om vi alla tyckte samma sak? 

Många verkar tro att politik är likt matematik när det snarare liknar sexualitet. Dom flesta av oss vet vad vi tänder på och med vem vi vill gå till sängs, eller in i en buske med för den delen. Saken är den att vuxna människor knullar bäst dom vill och nog kan det förändras över åren, någon blir bi, en annan går över till någon form av polygamiskt leverne samtidigt som en tredje läger ner det här med sex helt och hållet. Det hela är egentligen ganska ointressant, men värt att pointera är att oavsett hur man väljer att definiera eller utöva sin sexualitet så är det få som låter sig övertygas om att något skulle vara rätt eller fel, bäst eller det mest effektiva. Jag inser här att min liknelse sviker mig då världen är full av sådana påbud, från sexspalter och orgasmskolor till homofobi och censur, men jag väljer ändå att föra mina tankegångar vidare. För av någon outgrundlig anledning låter inte: ”Det måste bli hårdare tag i skolan, det är det enda rätta” lika tokigt som: ”Alla måste suga kuk, det är det enda rätta”. Jag önskar att människor kunde förstå, att vi måste acceptera att våra preferenser går isär för det kommer dom att fortsätta göra. Det finns inte någon entydig gemenskap, men kanske kan vi leva sida vid sida ändå. 

När jag ändå sitter här och försöker förstå, så finns det väl ingen anledning att sluta. Jag ska ge mig i kast med att försöka förstå mig på den art som utgör högermänniskan. En konstig varelse vid blotta anblicken, men kanske är den inte så besynnerlig ändå. Rent krasst kan man dela in högermänniskan i två kategorier, men då jag inte vill framstå som onyanserad så utökar jag det till tre. Den första kategorin består av onda människor, dom som dyrkar pengar och framgång och som inte är rädda för att trampa på andra för att nå dit dom vill. Huvudlinjen är sådan att man inte ska skämmas för att man vill ha det bra även om det sker på andras bekostnad. Den andra kategorin består av dumma människor. Vårdbiträden och vaktmästare som låtit sig itutas att det existerar något sådant som dom ”Nya Moderaterna” och att lite hårdare tag nog alltid är bra, även om dom inte riktigt är på det klara med varför det skulle vara så. Den tredje kategorin är egentligen någon slags blandning av dom två första. Här ryms människor som likt papegojor upprepar samma nyliberala sanningar om precis vadsomhelst. Man väljer själv vad man vill bli, vart man vill bo osv. Kommer man inte in på sin utbildning har man inte pluggat hårt nog och kan man inte försörja sig på sin konst får man marknadsanpassa sig. Har man inte rätt till pension, vård eller bidrag får man skylla sig själv och anpassa sig. Vilka omständigheter som än råder ska man bara anpassa sig, vi lever i den bästa av världar och är man missnöjd? Ja, då får man inte helt överraskande skylla sig själv och anpassa sig. Jag accepterar motvilligt att denna art rör sig i samma ekosystem som jag själv gör och på något sätt måste vi lära oss att samexistera. Jag försöker förstå samtidigt som ”ni” måste försöka förstå att jag inte kommer att gå över till eran sida, jag kommer inte att inse att den nyliberala vägen är den enda rätta, den enda som fungerar. Jag säger inte att det inte är sant för det handlar inte om sanningar, det finns ingen sanning i detta. Det handlar om åsikter och värderingar, om hur man vill att världen ska se ut och när allt kommer omkring är det mer trolligt att jag kommer fram till att suga kuk är det enda rätta för mig, än att nyliberalism är det.  

Det händer att saker här i livet blir accentuerade av olika anledningar och det är inte alla gånger det är önskvärt. Det kan hända att du inte blir ombed att visa legitimation på systemet och genast känner dig en smula gammal. Kanske hamnar du i en svacka eller smärre kris som för tankarna till ordspråk som: I nöden prövas vännen. Om du blir sjuk kanske du inser att livskvaliteten en dag kommer att sina, kanske tidigare än du trodde och att du förr eller senare faktiskt ska dö.

Det som kanske accentuerar saker för dom allra flesta är högtidsdagar. Julen accentuerar familjeförhållandena, är du en del av en gemytlig harmoni eller en försupen tragedi?

Alla hjärtans dag visar om du är älskad eller inte, av hur många och på vilket sätt. Är du den som aldrig fick någon ros i skolan? Eller den som gick hem med en hel bukett.

Födelsedagar är den egna personens ofrivilliga högtidsdag. Din dag, då du accentueras. Förhoppningsvis är du en lyckad person, värd att firas.

Obligatoriska högtidsdagar och firanden är tveksama på många sätt. När Sverige vinner VM-guld i ishockey eller tar brons i fotbolls-VM ska hela svenska folket fira. Vi badar i fontäner och landslaget möter den jublande folkmassans hyllningar på en bestämd plats. Men tänk om det var obligatoriskt att fira varje VM oavsett hur ”Sverige” presterar? Tänk om landslaget var tvunget att bemöta massorna besvikna sorlande, tvingas stå där inför dom som i sin tur tvingats dit.

Ps

Per-Olle fyller år

Kanske vore det ändå roligt tänker han där han sitter vid bordet. Samma bord som han suttit vid så många gånger förr. Kanske vore det roligt. Man fyller ju bara 50 en gång, aldrig två, aldrig igen. Att då sitta ensam vid sitt köksbord kändes just denna kväll, väl torftigt. Han kunde ju ringa någon kompis från förr, föreslå att dem kunde äta middag eller så. Bengt eller Hans kunde han ringa. Först skulle dem nog finna det aningen konstigt att han utan vidare ringer efter så många år, men då skulle han bara upplysa dem om att det just idag är hans 50 årsdag och då skulle dem säkert förstå. Han sitter kvar vid köksbordet, lyfter varken benen eller luren. Han väntar på något, väntar på att tiden ska gå, att klockan ska slå tolv så att denna 50-årsdag ska gå över till en helt vanligt dag. En helt vanlig dag då det inte är torftigt att sitta vid sitt köksbord, det gör ju var och var annan människa. En helt vanlig dag sitter de flesta vid sitt köksbord.


Ds skriver man inte. Det är ett svenskt påfund och ingen vet egentligen vad det betyder. 

Vem är han? Vart kommer han ifrån? Vart har han varit och vart är han på väg? Frågorna hopar sig samtidigt som tåget lämnar stationen. Jag vill bjuda med honom för en fika, höra honom berätta sin livshistoria. Skägget är grått, likaså det hår som ännu finns kvar på hans hjässa. Han bär en grå och vitrandig kostym. Byxbenen har han kvalat upp så att dom strumpbeklädda anklarna blottas. Under kavajen bär han en persikofärgad skjorta och över kostymen en militärgrön parkas. Han har spridigt ut handskrivna pappersark över sättet mitt emot sig. Handstilen är kaotisk, en form av flytande skrivstil. Han reciterar tyst för sig själv från dom ark han för stunden plockar med. Varpå han lägger ner ett på sättet mitt emot för att ta upp ett annat. Ingen vågar sätta sig bredvid honom, han har ett helt bås för sig själv och det är nog lika bra, jag får för mig att han inte vill bli störd. Jag stiger av vid min station och tåget rullar vidare med mannen och hans gulsolkiga papper. Jag undrar vad det är han skriver på, kanske är det en diktsamling? Eller en roman? En filosofisk förklaringsmodell? Eller ett religiöst manifest? Jag önskar vi kunde ha tagit den där fikan så att jag fick svar. Kanske hade vi även blivit vänner. Jag tror det.

Vi susar förbi prydligt placerade husrader med nyklippta gräsmattor och omslutande syrenhäckar. Världen utanför bussen rutor verkar onekligen rofylld. Inuti bussen är stämningen en helt annan. Där sorlar ofokuserade samtal. Det luktar sprit och snabbmat. Tecken på att nu har vi väl alla haft det för jävla roligt. Utanför rutan stoltserar folkhemsdrömmen än, drömmen om en egen villa, en fru, en katt, en barnkull, en misär. För vad som än händer är det ändå din alldeles egna misär, det kan ingen ta ifrån dig. Vi åker vidare, utsikten blir en annan då villorna ersätts av skog.

Realism innefattar allt för ofta att ge upp, att inse fakta. Sluta drömma, sluta driva! Inta din plats i ledet - ställ dig tålmodigt bakom han som står före. Om du stretar emot kommer det bara bli värre. Var realistisk nu, ta reson! Du kan inte gå din egen väg, ingen kan det. Vägar är och förblir ett kollektivt fenomen. Och den där stigen du hört talas om, den finns inte och även om den finns så växer den snart igen. Så fungerar världen.

Här i Sverige firar vi ju inte Thanksgiving, men kanske behövs det ingen ursäkt för att säga tack.

So here goes 

Tack Jonas Karlsson och Annika Norlin, i dagens City tidning inspirerade ni mig. Jonas genom en skön intervju om pjäsen Scener ur ett äktenskap som han medverkar i på Dramaten och Annika genom en förträfflig krönika om överanvändandet av färgstarka ord som ”Älskar”. Det störta tacket går ändå ut till Bob Hansson som regerade i Vitabergsparken ikväll iförd röd sammetskostym. Tack Bob, tack för att du vågar vara äkta och för att du uppmanar oss andra att också våga vara det, även om det känn svårt ibland. Några som satt på raden bakom mig hyste någon form av högdraget medlidande för dig. Dom tyckte du verkade trasig. Men vi vet ju alla att folk som går klädda i träningskläder till vardags inte är att lita på, så bry dig inte om dom. Showen hette Heja Världen, men jag säger: Heja Bob Hansson!