Bussens motor mullrar och sprider lätta vibrationer runt om i karossen då vi far fram genom det snötäckta svenska vinterlandskapet. Vilka är då vi? Jag och mina åtta medresenärer? Bussen gör ett ovanligt glest intryck idag, dom flesta sittplatser är tomma. Trotts att vi är en skral skara som är på väg mot Stockholm så vet jag inte vilka dom andra är eller vart dom egentligen är på väg och det samma gäller kanske mig. Men jag är nyfiken. Ja inte på dom andra, jag skiter väl i dom, dessa menlösa vaxdockor som tillfälligt ockuperar min verklighet. Men jag är intresserad av vem jag är och vart jag är på väg och hur dessa företeelser hänger samman då ett statiskt ”jag” egentligen inte existerar. 

Då passar det ju bra att jag är mer eller mindre beroende av förändring, även om det skulle vara till det sämre. Stagnation ger mig klåda och jag kan bara hoppas att denna livshållning inte leder till att jag en dag sätter eld på min egen lägenhet av tristess, bara för att något nytt ska hända. 

Men jag vill utforska livets vinklar och vrår, kika i dammiga hörn, titta vad som döljer sig längst in under den smutsiga soffan och tja, kanske sätta eld på min egen lägenhet bara för att se vad som händer. 

Jag nöjer mig inte med ofullständiga svar eller bekväma förhållningssätt. Du som proklamerar Måsten och Självklarheter kommer inte att bli trodd, inte av mig i alla fall. Inte heller du som istället säger Stop! Och uppmanar till Censur.