Jag blir faktiskt förbannad - varför kan inget få vara fint? Varför ska man behöva känns sig som en naiv idiot bara för att man inte låtit cynismen infektera alla delar av sitt liv? 

Varför är det ingen som säger: Du kanske bara inbillar dig att du inte älskar honom/henne. Du kanske bara tror att du behöver utrymme, omväxling, ligga med någon ny. 

Men det är visst bara kärleken som är inbillning. Du inbillar dig att du är kär, att det är rätt, men egentligen är du bara rädd för att vara ensam. 

För det är i det eviga egocentriska sensationsökandet som alla svar och sanningar finns. Så om din nuvarande relation inte känns som en mix av heroin och kokain är det definitivt något som är fel. 

Men det som jag påstår är fel är: Att vi ser på romantiska relationer som bilar, kanske behöver du ändå en ny? En bättre, rymligare, snabbare eller bara en i en annan färg?