In your face Bamse!

 Ropen skalla "uppfriskande frukttuggisar" åt alla!

Så vad kan vi lära oss av historien?

Om det var den tidens osaningar, vilka är då våra?

Hur kan vi låta oss luras? Hur kan vi vara så dumma? Då som nu som alltid, efterkloka och självgoda.

I somras jobbade jag på västkusten. En upplevelse som inte bara innebar räkfrossa utan även gav mig svaret på den eviga frågan: Hur skulle det vara att bo i en lekstuga?

Trångt

Några tankar från min trångbodda sommar publiceras här i brist på nyare ord. 

[P3 Hip-hop, horisont och håglöshet blir till en kostig blandning. Vatten låter inte fint när det kokar - pysigt, fräsigt, våldsamt. Drömmar ryms inom dessa väggar, dessa väggar som omsluter mig i en area på fyra kvadratmeter. Måltider bör avnjutas tillsammans, ha en mening, något omsorgsfullt i sig. Jag minns mitt och Maggies golvhäng, zenaktigt häng. Te som kokas på spis i rustik kastrull och varsin macka med polsk korv. Inget frosseri, inget tanklöst västerländskt överflöd. Tuggor som smakar, sippar som ekar, sällskap och närvaro. Myrorna trafikerar väggen bakom min kudde, igår var det en landsväg men idag liknar det mer en motorväg. Har myror rättigheter eller ska jag tvinga dom att ta en annan rutt?] 

[Jag tror att det är viktigt att ventilera, att få ut allt det där man bär på men inte får sagt. Det man inte vågar säga och det man inte får säga, det som människorna i ens omgivning inte accepterar eller orkar höra. Att prata skit om en människa bakom dennes rygg är inte fult, det är en mänsklig nödvändighet. Drop it like it´s hot, visa låtar tröttnar man aldrig på och samma sak är det med film. Tjugofemminuter in i filmen befinner jag mig. Edvard Norton har just träffat på en annan del av sig själv i alter egot Tyler Durden. Jag följer med spänning en film som jag sett ett tiotal gånger och jag fascineras över min fascination.]

[Närgången nostalgi, tankar som svävar tillbaka till en tid som inte alls är särskilt svunnen. 2006 var ett bra år, ett riktigt bra år. Sista kvällen i holken och därmed även det sista holkboksinlägget. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är trött. Jag behöver tänka, tid till att tänka. Friheten väntar runt hörnet jag ska hoppa fram och skrämma skiten ur den.] 

Ge inte lön
Ge bön
Ge vatten
Ge liv

Ge tid

Ge vid

Ge överallt

Ge flingsalt

Ge bort

Ge upp

Ge hit

Ge dit

Ge mitt

Ge ditt

Ge oss alla

Ge mig en fralla

Min relation till P3 är lång och trogen. Det är kanalen som får mig att stanna upp och småle i tristessen på sommarjobbet och som ibland väcker min avundsjuka genom att ta upp funderingar och frågor som jag önskar att jag var först med att ta upp. Men ingen relation hur bra den än må vara är enbart en dans på rosor. Jag stör mig ibland på populismen som titt som tätt lyser igenom programmen och kanske främst på folket som ringer in. På nätterna är det värst då 90 % av dem som ringer in är lastbilschaffisar. Då händer det att jag skriker rakt ut mot radion på bräckig skånska:

Men över lag är kanalen ett ständigt ljus i mitt liv som skulle vara betydligt fattigare utan program som: Christer, Mammas nya kille och P3 hiphop. Ett varmt tack till alla P3 pionjärer.

Ps

Brunchrapporten med Henrik Torehammar och Mitt P3 med Marcela Moraga är exkluderade ur ovanstående "lovsång". Denna sommar har ni drivit mig till att frivilligt lyssna på RIX FM! Jag läser nästan hellre Sanna Brådings blogg än lyssnar på era talanglösa utsagor.

Ds

Vanliga människor, trevliga typer som gillar att småprata och som gärna äter chips. Som i instämmande kör chockeras av kvällspressens rubriker. Dom förekommer i alla åldrar med tanke på att vanliga människor är rätt vanliga. Jag stretar emot den krypande känslan som för var dag växer sig starkare. Som växer till någon slags sanning, ett faktum.

Att jag föraktar och störs enda in i själen av vanliga människor.

Alla så kallade comebacks kan ni gott kväva i era självgoda strupar. Alla upprörda hastigt slängda ord om att; så kan man faktiskt inte säga och är du så speciell själv då? Och vem bestämmer vem som är vanlig? Varje människa är unik och det är inget fel med att titta på melodifestivalen.

Jag säger som Bill Hicks: Your Wrrooooooong.

Vanliga människor med sina vanliga, trista, tråkiga, förutsägbart korkade comebacks.

Vad ska man göra med sin tid på jorden, sitt liv?

Den enklaste lösningen är oftast den bästa. Stanna kvar i den stad, by eller kommun du  växt upp i, skaffa ett jobb, en partner och håll hårt i dessa resten av livet. Om du finner orken kan du utbilda dig till något välbetalt du egentligen inte är intresserad av; revisor? Eller jurist?

Låt arbetet sakta ta över hela din tillvaro och spendera merparten av din fria tid med att älta jobbrelaterade ting. Skvallra gärna om hur inkompetent dina medarbetare är och hur dom tar för långa raster.

Skaffa några barn och ett hus så att resten av ditt liv fylls av slätstruket familjeliv med färdigstöpta förpliktelser. Ät näringsfattig mat klockan fem varje dag och titta på familjeunderhållning på kvällarna.

Samtala om samhällproblem och världspolitik med dina vänner och bekanta utan att någon av er är det minsta insatta.

Ät tacos i mängder och utryck dig könsstereotypt.

Tro att alla som funderar över tillvaron knarkar och tro även att knark är något negativt.

Tro vad du vill din trista vanliga jävel. Jag skiter i vad du säger och din morsa går för en hundring.

Rather than love, than money, than faith, than fame, than fairness... give me truth.

Henry David Thoreau & Alexander Supertramp