Jag (Hjärta) Äga
Man kan inte äga en annan människa – man kan verkligen inte det, men kanske är det ändå lönt att försöka? Nej, det är en styggelse. Kärleken är fri, ingen valuta man kan handla med, inget sparkonto som ger garanterad avkastning. Den dyker upp när den bäst behagar och man får vara tacksam för den tid man får tillbringa i dess närhet. Kärleken är ombytlig, opålitlig, nyckfull - den kan när som helst byta skepnad eller försvinna helt. Vi vet detta. När det kommer till kärlek råder någon form av kollektiv acceptans för de andliga premisser som dom visa menar att hela vår existens vilar på. Vare sig det blåser en lyckosam bris eller en isande motvind så är det enda vi kan göra att acceptera. Universums flöde rår sig ingen på. Vad som än händer så händer det av en anledning. Så vi ska vara tacksamma, men det är vi såklart inte. Istället försöker vi kontrollera allt – liv som död, vi skapar våra egna vindar som skall blåsa i den riktning vi för stunden eftersträvar. Men när det kommer till kärleken, då har vi som sagt förstått – att den inte går att kontrollera, att den kommer och går som den bäst behagar, men kanske är det ändå lönt att försöka?
Biografera
Jag går inte på bio särskilt ofta, någon gång ibland sådär. Film är bäst på bio, bra film vill säga. Filmer som berör, som lämnar avtryck och uppmanar till reflektion. Filmer som kräver lite av sin publik men som i gengäld ger så mycket tillbaka: Kärkek, svek, skratt och intention. Filmer som ställer allt på sin spets. För mig innebär sådana filmer allt annat än en stunds billig underhållning. För mig är det verkligt, äkta. Och när filmen är slut och eftertexterna börjar rulla finns den verkligheten kvar. Men ni reser er upp som om ingenting har hänt. Ni borstar bort saltet från era popcorngula fingrar och skyndar ut ur biografen. Ni har bråttom, ni vill tillbaka till era liv, till eran verklighet. Kanske ska ni köpa kattmat eller känner suget efter en cigarett. För mig är det ni som innebär en stunds billig underhållning och efter att ni har gått finns ni inte längre kvar- inte i min verklighet. Så jag sitter kvar, tills dess att eftertexten har rullat färdigt.
Ordet är mitt
Jag har fått tillbaka mitt ord. För en tid sedan slets det ur mina händer. Kanske var det menat så. Men nu när jag fått det åter bekymrar jag mig inte om ”varför” eller vad som var menat att vara. Jag njuter av pennans mjuka flöde och av formuleringar som utan ansträngning tar sin form. Ordet är fritt, ordet är mitt. Kanske är ordet inte detsamma – jag är det inte. Men vi flödar tillsammans. Nog är det väl det som räknas.
En dömande siffra
Ålder är en dömande siffra. En fotboja som fängslar människor i ett kollektivt perspektiv om vad som är rätt eller fel för en viss ålderskategori: 5åringar leker i sandlådand tillsammans med andra, medan 50åringar lever ensamma tillsammans med en bag in box.
Knark
”Missbruket av så kallade lagliga droger ökar bland unga”
Jag ska inte komma här och vara drogliberal, men har man sett Fear and Loathing in Las Vegas ett tiotalgånger är det svårt att låta bli. Men oavsett hur man ställer sig i drogdebatten (om nu en sådan existerar?) så kan det vara lämpligt att vara en smula nyanserad och hålla sig till fakta. Visst förstör droger mångas liv inget tvivel om den saken, kanske inte lika mångas liv som ett dödfött arbete och några snoriga ungar men ändå. När massmedia säger att missbruket har ökat menar dom egentligen att användandet har ökat: att fler röker på, snortar, sniffar eller what ever. Använder man droger så missbrukar man droger. Och det är väl någonstans här jag tycker att man har fått det hela om bakfoten, tappat nyanseringen och inte håller sig till fakta. Att polera sina skor med hasch - det är missbruk! Att tvätta sina kläder i kokain för att få dom vita - det är missbruk! Att leverera onyanserad propaganda som Nyheter - det är missbruk!
Vi föds som vita ark
Att fylla i papper kan vara det tråkigaste som finns. Ändå är det livsnödvändigt om man lever i ett modernt samhälle. Deklarera, ansök och rapportera… Annars dör du.
Bingo Royale
Nu får det fan vara färdig hackat på SVT. Enligt min ringa åsikt är SVT den enda anledning till att överhuvudtaget äga en tv. Men det slår aldrig fel, gång på gång ska det rackas ner på mina favoritprogram och påstås att dom är fiaskon och floppar. Jag börja nästan misstänka att det hela rör sig om en ond konspiration iscensatt av etablissemanget. Buuu Buuu för pinsamt dåliga SVT. Heja Heja hjärndöd förnedrings-tv och reality shows där deltagarna egentligen är skådespelare. Längre reklampauser och sänkta produktionskostnader! Gratis television istället för fri!
Bingo Royale var ett absolut fenomenalt program, ändå blev tittarsiffrorna låga och kritikerna sågade det vid fotknölarna. Det underbara programmet Faktum påstods hellre inte ha gått hem och inte heller Raggadish med David Bexelius. Nu senast var det favoriten Popcirkus som målades upp som en flopp av media. Åter igen påstods det att konceptet inte gått hem hos den tilltänkta unga publiken.
Jag vet inte vart problemet ligger. Kanske är det så att den tilltänka unga publiken är för dumma för sitt eget bästa. Kanske är det bara massmedial propaganda från kommersiella medier som inte skulle fälla många tårar om SVT gick i graven. En sak är dock säker, det är inte programmen det är fel på. Jag säger som Gordon Ramsay ”There is nothing wrong with my fucking palate!”. Lämna mina favoritprogram ifred innan jag gör mig olycklig över er.
Bingo Royale var ett absolut fenomenalt program, ändå blev tittarsiffrorna låga och kritikerna sågade det vid fotknölarna. Det underbara programmet Faktum påstods hellre inte ha gått hem och inte heller Raggadish med David Bexelius. Nu senast var det favoriten Popcirkus som målades upp som en flopp av media. Åter igen påstods det att konceptet inte gått hem hos den tilltänkta unga publiken.
Jag vet inte vart problemet ligger. Kanske är det så att den tilltänka unga publiken är för dumma för sitt eget bästa. Kanske är det bara massmedial propaganda från kommersiella medier som inte skulle fälla många tårar om SVT gick i graven. En sak är dock säker, det är inte programmen det är fel på. Jag säger som Gordon Ramsay ”There is nothing wrong with my fucking palate!”. Lämna mina favoritprogram ifred innan jag gör mig olycklig över er.
Finders keepers
Jag hade bestämt mig för att röja upp i källarförrådet, ut med det gamla och förhoppningsvis inte in med så mycket nytt. När jag senare släpade bort bråten till grovsoprummet står dom där: Två papperskassar fulla med sprit. En del oöppnat en del halvdrucket men sprit lika så och frågan uppstår: Vem slänger sprit? Är det någon avdankad alkis som fått nog? Som funnit frälsning och gett upp sina kära flaskor? Eller kanske har någon dött? Hur det än må vara så är spriten nu i min ägo och jag tackar artigt för denna fina gåva. Och var det inte passande så säg, att jag dagen till ära var iklädd min soprums-tischa från Stadsmissionen.
Att segla i motvind
"Bry dig inte om hur många som ger dig medhåll, utan vilka"
Detta citat formulerade jag själv för några minuter sedan. Det kan tyckas högdraget, dels att citera sig själv, dels citatets innebörd. Det ligger implicit att folket, massan, den stora skaran av gemene män och kvinnor skulle vara dumma. Men jag finner ändå ro genom en viss samhörighet med herrar som August Strindberg och François-Marie Arouet även känd som Voltaire. Med dem på min sida känns vägen trygg om än smal.
Extraordinär
Alltså helt jävla vanlig?
Välj då? Hur ska du ha det egentligen!
Autonomi, en omöjlighet, en idealistisk dröm, en filosofisk kvarleva som inte är värdig den moderna människans tankar. Men ändå längtar många efter friheten, en sannare frihet än den vi tycks ha idag. För redan idag kan vi gå emot all sans och balans och välja fritt. Vi kan utan betänkligheter störta oss in i frihetens förlovade land. Men vi som fortfarande har våra huvuden någotsånär intakta väljer inte fritt. Vi väljer det som verkar lämpligast, bekvämmast, det som gagnar oss eller om allt annat fallerar, det mest rationella. Men överallt får man höra att man gjort ett val. Du kan välja att gå gymnasiet. Sedan kan du välja att gå en högre utbildning. Du väljer själv om din utbildning kommer leda till jobb eller inte. Om du valt en utbildning som leder till jobb kan du välja att arbeta. Du kan välja att hyra en lägenhet. Du kan välja att bli vräkt eftersom du valt att inte betala hyran. Du kan välja att köpa ett busskort för sjuhundra kronor. Om du är hungrig kan du välja att äta. Du väljer själv om du vill ha vanlig Cola eller Cola light. Du väljer själv om du vill leva eller inte. Det är ingen som tvingar dig.
Medlidande
Lidande kan te sig som något mänskligheten ständigt kämpar mot, samtidigt som motsatsen gör sig påmind, då vi älskar att gotta oss i just lidande. Jag kan dra det så långt att vi inte kan leva utan lidande. Andras förstås. Som en smädande kontrast till vår egen lycka, alternativt som en tröstande bekräftelse på att åtminstone någon där ute har det sämre. Men vi lider ju åtminstone med de lidande, är det inte så? Är det inte det som är det viktiga. Att vi fyller våra liv till bredden med andra människors lidande. Att vi läser om det, tittar på det, på avstånd. Att vi fascineras och engageras. Det finns bara en hake. Lidandet måste vara av rätt sort, det duger inte med vadsomhelst. Det måste ha en påfallande grovhet. Inget vardagligt trivialt lidande, det gör oss bara påminda om vårat eget. Nej, det ska vara lidande av en annan kaliber, högkulturellt lidande. Lidande som följer den klassiska dramaturgiska modellen. Små svarta svältande barn, ensamma vanvårdade åldringar eller kanske en tonårstjej som överlevt ett misslyckat självmordsförsök. Jag stannar där, innan bilderna går över till ledsna kattungar som fått en träflisa i tassen. Men är ditt lidande av rätt sort kan du kapitalisera på det: Du kan turnera med ditt lidande, ställa ut ditt lidande, du kan stoppa ditt lidande i andra människors bokhyllor. Det vill säga om ditt lidande är av rätt sort?
Inte det där tysta pinsamma lidandet som du och jag går och bär på. Nej inte det, dölj det, göm det så att ingen ser. Men om ditt lidande är värdigt att visas upp för massorna så för all del lid, lid som du aldrig gjort något annat och du kommer att bli belönad.
Inte det där tysta pinsamma lidandet som du och jag går och bär på. Nej inte det, dölj det, göm det så att ingen ser. Men om ditt lidande är värdigt att visas upp för massorna så för all del lid, lid som du aldrig gjort något annat och du kommer att bli belönad.
Medmänniska
Jag blir ledsen åt människans vägnar. Olyckan är stor, utbred. Krig, svält jovisst, men även bakom de lyckligaste av fasader ser jag uppgivenhet och rädsla. Du är inte lycklig, du ljuger när du säger det. Jag ser det, kanske ser du också? Du väljer att räkna istället, ta ett rationellt avstånd och fastslå att det ser rätt bra ut, på pappret i alla fall. Du är nog lycklig, borde vara? Inget krig, ingen svält, men ändå…
Du känns öm och skör, osäker och krävande, förtryckt och förträngd. Du är ledsen, jag också. Vi förstår nog inte varandra, du och jag.
Du känns öm och skör, osäker och krävande, förtryckt och förträngd. Du är ledsen, jag också. Vi förstår nog inte varandra, du och jag.
Odjur
De två männen som går på bussen är härjade och slitna av hårt leverne. Deras hygien och sociala framtoning är frånstötande. Människorna runt omkring rygg undan, tittar lite nervöst, dömande. Männen bryter mot den sociala kodexen. Något som dom flesta finner både skrämmande och förkastligt. Själv sitter jag tre sätten framför ovannämnda avvikare. Jag är den enda på bussen som inte reagerar när en av dem ryter:
Jävlafanihelvete! Knulla! Knulla! Knulla!!
Det är okej…
"Vad i helvete!!"
Vissa sneglar diskret, andra vänder sig blixtsnabbt om som om elden härjade inuti bussen. Jag sitter lugnt kvar och tittar ut genom fönstret. Det är viktigt att ventilera, lätta på trycket och ge efter. Ge efter för frustration, för ångest, för depravation. Det är viktigt att släppa ut det impulsiva inom sig, det djuriska. För det är först när vi förnekar det djuriska som det växer sig starkare. Växer till något okontrollerbart, till något hemskt. Släpp ut odjuret på grönbete. Jävlafanihelvete! Knulla! Knulla! Knulla!!
Det är okej…
Skitord
Orden flödar fint, i ordning. Alla har sin plats och nästintill inget av dom avviker. Kanske är det just det som är felet, att dom inte avviker. När alla ord har sin givna plats i meningsföljden uppstår få om några överraskningar. Det blir trist och redan i första stycket kan man ana hur det avslutande stycket kommer att te sig. Men jag är ingen poet, jag kan inte kasta om orden i ett kontrollerat kaos som både överraskar och känns meningsfullt. Mina ord har snarare en tendens att falla in i ledet och tillsammans bilda en gemytlig saga i klassisk stil. Jag kanske är för ordinär. När jag var i norra Thailand träffade jag en aspirerande författare som också drev runt i staden iförd ryggsäck. Vi pratade lite om skrivande och han sa att ”Ibland tänker jag att det jag skriver är skit och att jag förtjänar ett vanligt jävla jobb”. Ja, ibland känns det så, som att mina ord är skit och att jag istället förtjänar att gjuta brofästen resten av livet.
Nyårslöfte
Man lovar sig själv bättring, att allt ska bli annorlunda. Det är lätt att lova saker, ge löften som inte ska infrias fören i en avlägsen framtid. En framtid som man inte med säkerhet vet om den kommer överhuvudtaget. Så man lovar, fastän man vet att det inte kommer bli så som man har sagt. Motsatsen i form av ett mer ärligt eller åtminstone mer troligt scenario är allt för grådaskigt för att ens ha i åtanke. Nejdå allt kommer att bli så bra, allting kommer att bli annorlunda. Ni ska få se, vänta bara. 2009 skal blive det bedste året i midt liv!
Ska vi fika?
Det var något med den där blicken. Något som jag inte kunde placera. Att ögon och blickar är viktiga vet vi alla men på vilket sätt, ja det är helt enkelt svårare att förstå. Jag gick Götagatan ner och sparkade förstrött bland löven som täckte marken borta vid Medborgarplatsen. Hösten hade ännu inte gjort sitt intåg utan sensommaren höll fortfarande ett fast tag om tillvaron. Solen flackade bakom trädkronorna, det var T-shirt väder. Vi skulle ses i SoFo kvarteren på något av dom fik jag besökte dagligen. Jag funderade över om detta kanske var ett misstag. Vad skulle hända om träffen gick dåligt? Om hon istället fattade tycke för något av mina fik, någon av mina platser i livet. Det krävs ingen matematiker för at räkna ut att det finns betydligt fler vettiga tjejer i den här staden än det finns caféer.
[FÅNE:TISK]
Ibland, eller ganska ofta förundras jag över orden som sjunger ut ur min mun. Vad betyder dom egentligen? Ofta använder jag ord som jag för en sekund betvivlar att jag bemästrar fullt ut, om ens alls. Det finns ett filosofiskt experiment som går ut på att upprepa ett ord etthundra gånger, vilket som helst och vips så har ordet tappat all mening. Själv har jag inte prövat men ibland uppstår denna filosofiska overklighet av sig själv då man börjar fundera över orden. Varför heter det V E G E T A B I L I E R. Man börjar ljuda och försöker förstå rent fonetiskt.
Men det är kul med ord, för det mesta. I högstadiet blev jag mobbad för att jag använde ordet Karamell, hård godis heter det ju…
[S”Y:-MASJ`I:N]
Men det är kul med ord, för det mesta. I högstadiet blev jag mobbad för att jag använde ordet Karamell, hård godis heter det ju…
[S”Y:-MASJ`I:N]
Kärlek är större än bilar
- Du är en sån där kärlekskille va?
Så sa en tjej till mig en gång. Vi kände egentligen inte varandra men vi gick i samma klass. När vi några veckor senare hamnade i samma skrivgrupp sa hon så igen, efter att hon läst en av mina texter.
- Mja jag sa ju det, kärlekskille.
Kärlekskille? Vad menade hon med det. Kanske är det sånt tjejer säger när dom vill ligga? Då börjar dom prata om kärlek, så måste det vara. Kärlekskille, vad fånigt...
Så sa en tjej till mig en gång. Vi kände egentligen inte varandra men vi gick i samma klass. När vi några veckor senare hamnade i samma skrivgrupp sa hon så igen, efter att hon läst en av mina texter.
- Mja jag sa ju det, kärlekskille.
Kärlekskille? Vad menade hon med det. Kanske är det sånt tjejer säger när dom vill ligga? Då börjar dom prata om kärlek, så måste det vara. Kärlekskille, vad fånigt...
REAlisation
Människorna där uppe, där uppe på scenen talar om verkliga saker. Fiktivt skapat jovisst, en mänsklig uppdiktning - inte verkligt nej, men samtidigt verkligare än något jag tidigare upplevt.
& jag gäckas av frågan: Hur kommer det sig att vi i det verkliga livet inte säger något verkligt, något av värde?
