Du går till mataffären 3 gånger i veckan 47 veckor om året. Det är den 4657:de gången du går till mataffären och du kommer att gå ditt 5636 gånger till innan du dör. Du har inom en tämligen snar framtid förbrukat häften av dina besök, men är omedveten om detta då du lägger ner två liter standardmjölk i din röda plastkorg. Rutinen har satt sig i dig, du är van, van att handla. Dom första 1788 gångerna var du ganska ovan. Du hade inte lärt dig att använda dig av rabattkuponger och du hade inte med dig någon tygkasse. 2653 plastkassar samt 468 papperskassar hann du förbruka innan du lärde dig att istället ta med dig tygkassar. Om mindre än två år kommer du att gå in i butiken för 5000:de gången. Kanske kommer du att fira detta genom att köpa oxfilé men det är lika troligt att du bara köper en klase bananer. För du kommer såklart alltjämt att vara omedveten om att det är just den 5000:de gången du handlar i affären. Kassörskan kommer vara lika omedveten hon och varken gratulera dig eller bjuda på någon jubileumsrabatt. Detta är högst förståligt. Den som ständigt för räkenskaper över livets alla företeelser kan driva sig själv och andra till vansinne. Även lättare tvångstankar i form av tvångsmässigt räknade av trappsteg kan vara nog så irriterande: 1, 2, 3, 4, 5, 6…

Du är inte vidare värst trevlig säger han till mig och sällskapet instämmer. Nej, jag är inte trevlig, men är det verkligen så att en människa står och faller med hur pass trevlig han eller hon är? Det finns ju en miljon andra saker en människa kan vara förutom trevlig. Räknas inte det? Va! Gör det inte det din förbannade pissfitta!

Jag går inte på bio särskilt ofta, någon gång ibland sådär. Film är bäst på bio, bra film vill säga. Filmer som berör, som lämnar avtryck och uppmanar till reflektion. Filmer som kräver lite av sin publik men som i gengäld ger så mycket tillbaka: Kärkek, svek, skratt och intention. Filmer som ställer allt på sin spets. För mig innebär sådana filmer allt annat än en stunds billig underhållning. För mig är det verkligt, äkta. Och när filmen är slut och eftertexterna börjar rulla finns den verkligheten kvar. Men ni reser er upp som om ingenting har hänt. Ni borstar bort saltet från era popcorngula fingrar och skyndar ut ur biografen. Ni har bråttom, ni vill tillbaka till era liv, till eran verklighet. Kanske ska ni köpa kattmat eller känner suget efter en cigarett. För mig är det ni som innebär en stunds billig underhållning och efter att ni har gått finns ni inte längre kvar- inte i min verklighet. Så jag sitter kvar, tills dess att eftertexten har rullat färdigt.

Jag hade bestämt mig för att röja upp i källarförrådet, ut med det gamla och förhoppningsvis inte in med så mycket nytt. När jag senare släpade bort bråten till grovsoprummet står dom där: Två papperskassar fulla med sprit. En del oöppnat en del halvdrucket men sprit lika så och frågan uppstår: Vem slänger sprit? Är det någon avdankad alkis som fått nog? Som funnit frälsning och gett upp sina kära flaskor? Eller kanske har någon dött? Hur det än må vara så är spriten nu i min ägo och jag tackar artigt för denna fina gåva. Och var det inte passande så säg, att jag dagen till ära var iklädd min soprums-tischa från Stadsmissionen.